mimmso

I bland ser jag inte ljuset någonstans, jag ser inte ljuset i någonting.
Det blir helt svart. Helt mörkt. Jag är mörkrädd. ibland blir jag mörkrädd för mig själv.
Speciellt när jag bara ser svart. När jag skriver att jag ser svart så menar jag inte att jag ser svart utav hat
utan av förvirring! Förvirring i min bubbla. Min egna lilla bubbla.
Kan man inte kliva ur sig själv? Bara ta ett steg åt sidan och kolla av sig själv. Granska sig själv.
Hur man egentligen funkar och hur man beter sig.
Jag ska inte påstå att jag är deppig eller deprimerad. Det är nog mer det att jag har kommit fram till en punkt i mitt
liv som Mimmie Christine Hjalmarsson som är väldigt svår. Inte svår heller kanske men komplicerad.
Jag måste vakna, eller jag har ju vaknat för att jag har ju kommit på att jag måste gå ur detta mönstert. Jag måste förändra. Jag vill göra nytta, jag vill hjälpa. Men man måste kanske hjälpa sig själv innan man kan hjälpa andra?
Finns det något medel som är oberoendeframkallande? Något man kan ta för att komma på fötter och vara lycklig och tillfreds med sig själv utan att bli beroende?
Något man kan ta så man mår som en ängel? Men vem har egentligen sakt att änglar är lyckliga? men dom finns, änglar finns.
Det känns som att lie mannen ska traska in i min farstu, men visst bara kom. Det är helt OK!
Jag vill ju bara vara mig själv, ibland måste man hjälpa sig själv.
Man ska väl njuta medans man är ung? Finns det vilja så finns det hopp.
Visst kan det vara svårt att andas ibland? Jag har tappat nycklar, tappat min tro.
Jag tycker att jag har hoppat för mycket snubbeltråd nu.

Men visst, filma gärna mig när jag sitter och bajsar och lägg ut det på youtube.
det är helt OK!


Ajöken